baby you're lemon in my eye

efter lång kajakpaddling är jag åter i norrköping. upptäckt hur annorlunda världen ser ut sett från, vattnet. och att östergötland borde vara känt för alla sina vackra broar. rangliga, rostiga, pampiga, röda, i murgröneträ och kvadratiska stenblock. en var som en minikopia av the golden gate.

 som broarna i madison county. fast utan en åldrad richard gere. de förtjänar en egen bok. någon dag. denna dag var kameran nerpackad i påsar av påsar nånstans i den lilla kajaken. (min packning var som alltid oorganiserad, slet och rev, allt låg längst nere.)

jag har känt mig liten och reagerat som vore jag liten. sen har jag bitit ihop och fått träningsvärk och ont i magen för att det var så idylliskt jävla vackert på vissa ställen.

 så har jag fascinerats av båtmänniskor, slussmän med cowboyhatt och egen uthyrning av badtunnor, de unga paren (läs männen) med de stora snabba båtarna som de håller nitiskt rent, de äldre skrynkliga paren (läs båda) som sitter vid kanalkanten i blåa,gröna,röda solstolar och äter kanelgifflar. 

den unga (ensamstående) mamman som badade med sin femåriga dotter vid kanalbryggan. tänk vad lätt, sa maria. man tar bara barnet och går och badar och leker i vattnet lite, så blir de glada. ja, sa jag, tänk så enkelt och tänkte att för den  unga (ensamstående) mamman var hennes dotter nog det allra allra käraste hon hade. det största i livet.

 nu sitter ajg här med ömmande axlar, tar igen för min tallest -abstinens och väntar på att klockan ska bli lite senare så jag med rättfärdighet får somna i min säng.

 som jag och a gjorde den sommaren då innan allt var annorlunda än det är nu. I den alldeles för snabba strömmen flöt stjärnorna förbi snabbt på himlen där vi låg på rygg i motala ströms egen motorväg. vita kroppar i det smutsiga vattnet forsade fram. jag hann tänka att det måste vara en intressant syn. ovanifrån.

hukandes småspringande längs Norrköpings alldeles egna promenadstråk. kläder lämnade på gräsmattan.

imorgon kör jag på morgontidiga aslfaltsvägar med pressbyrån- kaffe tvärs över landet snett söderut. jag tänker mig att våren utvecklas utanför fönstret.

människor vill träffa mig.

mina grannar mullrar över mitt huvud som åska. deras steg vibrerar genom taket, vattenledningarna tjuter i väggarna, någon låser dörren klockan sex på fredagsmorgonen. henrik bjöd mig på droger en gång. det hjälper mot kölden sa han, eller nej det sa han inte, så här var det. jag fryser sa jag. då smålog han och sa att han hade piller som hjälpte mot det. och så tvinnade han håret som stack fram under baskern. jag hade en ännu äldre skinnjacka än den jag har nu, han tyckte den var fin och jag tackade nej. mina grannar rastar sin enorma rottweiler i morgondimman under trädet på innergården. jag bär henrik innanför den blårutiga koftan idag. han väntar där som en säkerhetsventil.