baby you're lemon in my eye

På tv:n imorse pratade de om svininfluensan. Jag som faktiskt brukar vara okänslig för sådant tyckte ändå det var rätt obehagligt när de förutspådde en världsomfattande pandemi. Sedan hände det oväntade i att jag insåg att det verkligen inte var någonting jag kunde göra åt det. då blev jag plötsligt lugn inombords.

tills jag kom på att jag i så fall borde passa på att leva så mycket som möjligt innan den kom. då fick jag ont i magen. jag är livrädd för att inte leva tillräckligt. en fullständigt idiotisk rädsla men likväl den värsta.

men istället för att fundera på det mer så började jag minnas grundskolans skolavslutningar. jag tänkte hela förra våren att jag skulle smita in på en obemärkt. sitta längst bak och lyssna på alla sommarklänningsprydda småflickor och vattenkammade pojkar sjunga den blomstertid nu kommer. se på blomsteröverräckningar till lärarinnan och små händer som håller i pappas stora på väg för att gå och äta glass inne i stan minsann. dröja kvar i skolhuset när det är tomt och tyst, övergivet och lämnat att vänta tålmodigt. det är den allra mest fascinerande känslan att stanna i något som inte längre riktigt är. 

 det luktar nyregnad asfalt i trappuppgången från vindpustarna som smiter förbi balkongdörren som står på glänt. jag har massor av små spirande blåklintsplantor till övers, kom förbi om ni vill ha en egen.