äntligen hemma
efter svettig tågresa, tunga kassar och vinglig cykelfärd i värmen
värmenvärmen
på himmelstalund somnade jag i skuggan, röster långt borta
hemma slår jag upp alla fönster på vid gavel
en blomkruka faller i korsdraget
svalt
det är lättare att andas här nu
spellistan följer way out west
nu är det band of horses
det bränner på axlarna
där bikinisnöret legat mot nyckelbenet
ett litet märke
solvarmt
lägenhetssvalka
livet är lätt
när det i dammen i parken simmar runt små ulliga bollar till andungar
när man möter en äldre kvinna som stillsamt utför sina chigong rörelser till tonerna av kinesisk folkmusik som strömmar ur hennes lilla bandspelare som står på gräset
när man sakta traskar hem genom en solvarm stad, loj av hetta
och när man alldeles strax får cykla med sin äldsta barndomskompis för att åka karusell på tivolit som är i stan
just precis idag
18:48
dyslexi regn rocknroll-heaven
överkänslig mot världen
för mycket livsöden på tåget hem
den alldeles för unga mamman med de svarta ögopnen och rastlösheten som spred sig som en eld genom hela kupen
och hennes lilla son som krävde uppmärksamhet med en frenesi som gjorde ont
jag är säker på att hon försöker
jag spelade upp deras framtid som en film inom mig hela resan
varje gång slutade den lika sorgligt
urlakad klev jag av
vill sova bort de sista scenerna nu
vägen hem
är lättare när man är två och man får vara med och slå jönköping i antalet fikande på en och samma dag
men en överdos
gör att jag måste resa
för att kunna stå stadigt igen
vi har tinnitus i hjärtat
jordgubbsdrinkar hos adisa. onsdagar i Norrköping är svåra. hittar till slut alexander och co. på kulturhuset. slutar på Babel för en öl.
090621
badar för första gången i Svängbåge - sjön. en motvillig josefin lånar mig sin kofta att torka mig med.
090622
kvävande åskvarmt. fyndar the police på vinyl. fullständigt underskattat.
Trapetskonstnären
tack caroline
the most beautiful girl in the world
Torp-interiör
it's allright. everything is going to be allright.
precis när syrenerna börjar blomma
blir jag inget mer än djuren, än växterna.
svaga konturer av världen
jag frossar i livet. föräter mig.
jag duschar men
min kropp är ett minfält
för många svarta tankar gör att jag inte kan röra varje del av mig själv.
men det är okej. allt är okej.
balanserar precis på gränsen.
jag är en trapetskonstnär.
i ett hotellrum i paris
sitter sofia i vita trosor och svart linne och håller i en vodkaflaska vi precis köpt. den natten var vi överallt och ingenstans.
i en lägenhet högst uppe bland hustaken i samma stad håller bon iver en privat konsert. bland värmeljus sitter människor med korslagna ben och lyssnar andäktigt.
parisnätter.
en anledning att leva
avgrundsont
för att släppa igenom
några sekunder i taget
sippra igenom finmaskiga hål
perforerad
av allt som inte blev
uppblandat med måsten
kan man sminka bort rester
och hålla i sig själv
tills det ges en sekund
att falla
I hamnen
låg ett fraktfartyg förankrat. det var på väg till Kaliningrad, bärandes spannmål och skulle ge sig av imorgon.
berättade mannen som satt på babord sida och målade med vit, tjock färg. han bar röd dunväst och en blå mössa och hade bruna tänder när han log.
jag ville be dem att ta mig med men jag kunde inte orden på ryska
natten var också det här och dagen och morgondagen.
18 sekunder före soluppgången
känslan är avgrundsdjup. som att man faller och aldrig slutar.
kanske är den för ogreppbar för att jag ska kunna tillåta den att existera.
jag vet inte om det är bra eller dåligt
natten var fylld av skeva avsked och önskningar om att få prata som skickades ut över hemisfären och tillbaka åt alla håll.
flygandes som snabba fåglar mellan människor som alla tänkte på någon annan.
som alla bad om tid någon annanstans.
jag tänker mig att önskningarna såg ut som de vita spåren som flygplanen gör på dagen. och att de bildade korsochtvärs-mönster på stjärnhimlen.
att säga att jag är rationell vore en överdrift
och trots att han knappt hade tid att prata kändes det för en kort stund trösterikt
att höra hans röst
jag kan inte berätta allt som hänt sen sist men det här kan jag berätta
på natten gick jag hem till martin och sofias lägenhet, jag mådde illa och önskade mig ur min egen kropp
väl framme ringde en vän. hennes manliga sällskap ville ha en roadtrip. hon skulle sätta sig i bilen och köra tillbaka till linköping och hämta mig. jag ville hem så jag bad dem skynda sig.
sedan tappade jag bort nycklarna jag fått låna inne i lägenheten. försökte febrilt hitta dem utan att göra några ljud. efter att jag letat i tio minuter och funderat på hur fan jag kunde tappa bort nycklarna från lägenhetsdörren till soffan hittade jag dem under lakanet.
sen försökte jag kräkas på toaletten (förlåt sofia) det gick inte. så jag satte mig på badrumsgolvet en stund och väntade på att tiden skulle gå.
efter en stund kom min vän med sällskap. de hade blivit stoppade av polisen när hon genat över några spårvagnsspår. hennes vän drack folköl och vi lyssnade på techno som han spelade för oss. de diskuterade harry potter-filmerna och jag satt tyst och försökte somna och hålla mig vaken på samma gång.
imorse när jag vaknade trodde jag att jag hade glömt bort hur man lever.
sen grät jag hela förmiddagen och rättade josefins uppsats.
vid tvåtiden frös jag för mycket. så jag tog mina tajts, mitt nerfläckade stora gråa cheap monday-linne, och en enorm svart pashminasjal som jag hittat i datasalen och gick för att möta adisa och johanna som firade uppsatsinlämning¨med champagne i gräset. jag handlade på ica. en bulle, en banan, en drickyoghurt, cashewnötter och choklad.
utanför ICA samlades hela världen och jag var social men hade svårt att få ihop ordentliga meningar av orden.
vi skiljdes åt och jag la mig i solen i folkparken och önskade mig ur min egen kropp
och så är vi framme vid nu och jag funderar över hur människor kan tro att lycka är allmängiltig.
det är den inte
jag vill bara ha hans lycka. någon annan kan jag vara utan.
hela jag är ett pirr
hjärtklappning, fjärilar i magen, spring i benen, you name it
jag fnissar okontrollerat
och ler mer än mitt ansikte förmår
ikväll händer det
en känsla att leva för, att överleva av
det är något så kärleksfullt i att skicka vackra musikvideosar till varann
det är något så kärleksfullt i att skicka vackra musikvideosar till varann
sådär bara litegrann lagom
som en puss på kinden ungefär
victor skickar mig nightswimming och jag vet precis hur han tänker
hur han ser nöjd ut framför datorn
blont hår som står på ända, fräknigt sommarbrunt ansikte, skeva tänder
och ett nöjt leende
när han får mig att glömma att jag är cynisk och bitter egentligen
för att han har rätt till slut
vi ler bakom varsin skärm åt samma tanke
det är något så kärleksfullt i att skicka vackra musikvideosar till varann
sådär bara litegrann lagom
som en puss på kinden ungefär
så till alla era kinder, det mest kärleksfulla jag sett:
och det blir bara bättre och bättre
jag ger upp.
