baby you're lemon in my eye

 U2 dånar i lägenheten. ut genom fönstret och sveper över innergården.

snart ska jag iväg på jobbmöte. i randig tröja och blåjeans.


jag är lite arg och lite ledsen men allra mest besviken tror jag.
jag tror vi är för många som styrs av våra rädslor.

men det är okej, för imorgon är det rödvin, vänner och park i uppsala

vissa saker kan man inte ändra på. vissa saker vill man inte ändra på.

 så har jag överdrivet mycket potatis- och pourjolökssoppa i mitt kök. det är sådana enorma mängder att jag blir helt handlingsförlamad och vet inte vad jag ska göra av det

det liksom svämmar över hela köket

jag funderar på att gå och lägga mig och hoppas på att det på något magiskt sätt har försvunnit tills jag vaknar

På tv:n imorse pratade de om svininfluensan. Jag som faktiskt brukar vara okänslig för sådant tyckte ändå det var rätt obehagligt när de förutspådde en världsomfattande pandemi. Sedan hände det oväntade i att jag insåg att det verkligen inte var någonting jag kunde göra åt det. då blev jag plötsligt lugn inombords.

tills jag kom på att jag i så fall borde passa på att leva så mycket som möjligt innan den kom. då fick jag ont i magen. jag är livrädd för att inte leva tillräckligt. en fullständigt idiotisk rädsla men likväl den värsta.

men istället för att fundera på det mer så började jag minnas grundskolans skolavslutningar. jag tänkte hela förra våren att jag skulle smita in på en obemärkt. sitta längst bak och lyssna på alla sommarklänningsprydda småflickor och vattenkammade pojkar sjunga den blomstertid nu kommer. se på blomsteröverräckningar till lärarinnan och små händer som håller i pappas stora på väg för att gå och äta glass inne i stan minsann. dröja kvar i skolhuset när det är tomt och tyst, övergivet och lämnat att vänta tålmodigt. det är den allra mest fascinerande känslan att stanna i något som inte längre riktigt är. 

 det luktar nyregnad asfalt i trappuppgången från vindpustarna som smiter förbi balkongdörren som står på glänt. jag har massor av små spirande blåklintsplantor till övers, kom förbi om ni vill ha en egen.

 först tänkte jag att jag inte förstod hypen

sen blev jag lite kär i lördags men höll ståndaktigt emot

sen kapitulerade jag

för hur han uttalar ordet illa

för att det är så som dessa vårkvällar skulle låta om de vore musik




och just det, jag vill flytta till stockholm, jag tror det är dags för det nu.

" det är för att enda gången de själva haft såna idéer och känt sån lidelse och passion och ärlighet var när dom själva var tonåringar. Och sedan har dom vuxit upp och allt det där har dött och dom har blivit som man ska vara, och därför tycker dom att alla som fortfarande känner allt det där är kvar i puberteten. Fast vissa av oss slåss fortfarande med såna problem."

 / henrik berggren om varför folk kommer tycka att texterna på den nya skivan är lika pubertala som vanligt.

 ur tidningen groove 2003.

 längtan tar livet av mig och jag kan inte leva utan den

skönt

inga mer krav än att gå omkring i min mammas kompis evas tjugo år gamla blånoppriga tröja

har jag hunit med att bli barnsligt svartsjuk på en människa jag inte känner

jag är fem år

foto: självutlösaren, adisa

 idag läste jag tidningen på morgontåget till linköping. på centralen småsprang jag till pressbyrån för att hinna köpa kaffe men vägrades tillträde på bussen med muggen.

' du har fem minuter på dig att dricka upp det innan bussen går' informerade busschauffören mig. så jag drack så fort jag kunde på stående fot i en solglänta på trottoaren. muttrande klev jag på.

 caroline skrev att det var okej att slita någon annans kaffekopp ur händerna på dem vid sådanahär tillfällen. då kändes det lite bättre.

jag jobbade och distraherades av en fotograf som Gud slösat alltför mycket av sina välgörande krafter på. the perfection of a man. återigen.

hemkommen sent på kvällen gick jag förbi adisas lägenhet. där satt hon, caroline och josefin och var uppspelta och fnissiga som små flickor.

josefin satt i mitt knä.

' du är så lätt att jag skulle kunna slänga dig halvägs över världen' sa jag. fast det gjorde jag inte. adisa gjorde drinkar och kurade ihop sig som en katt vid min nacke. caroline satt i lila klänning och med korslagda ben framför spegeln i hallen.

sedan skulle josefin och adisa lära caroline tekniken om hur man får på sig jeans som är för små. caroline var tveksam men adisa och josefin var envisa.

sen lyssnade vi på tysk 80-tals disco.

 nu är mina finaste flickor ute och svirar. jag är nyduschad och jättetrött.

 god natt

 idag äter jag mjuka limpsmörgåsar med avokado och tomat precis som jag gjorde hos moa i malmö. jag plockar minibuketter av skilla och ställer i minivasen på köksbordet, fotograferar ljusskiftningar i vattnet under bron som bär upp motorvägen, får mitt hår färgat av caroline och visar henne fleet foxxes - videon som tack.

jag kisar mot henne och dataskärmen samtidigt som jag sorterar strumpor. världen blir suddig och lite mindre utan glasögon.

 I am the social outcast

socialt spetälsk om ni vill.

jag vet inte lovar jag att svara på alla frågor

ingenting om någonting vet jag, kontroll - löst

min kropp reagerar som den vill. instinktivt och utan reson. så jag gråter och skrattar hysteriskt på samma gång. den kan inte bestämma sig. torkar snoret från näsan, går och diskar, den trillar ihop på golvet en stund, reser sig och fortsätter.

 hur ska jag kunna svara på något.

 cause you're the storm that I believe in

det är ett privilegium att kunna bygga upp sin existens runt en enda låt några förmiddagstimmar



 (hoppa gärna in på 0:25, den trasslar i början)

på tv går en fantastisk dokumentär - Searching for the wrong - eyed Jesus

i de amerikanska småstäderna i Södern finns det inga mellanting. det är smutsigt vackert och fullständigt ärligt. guidade av en man med polisonger breda som långtradare och en uppsjö av snillrikt formulerade livsvisdomar lunkar resan i sin egen takt till tonerna av blodiga folkvisor i skuggan av bergen.

det är uppriktigheten i något som inte förställs och frågan om vilken sida man själv skulle välja.  

En kvinna sitter på ett långtradarfik, det är plastsoffor och urvattnat kaffe. hon berättar om mördaren som kände sina fötter börja brinna precis när han skulle dö. nu vet jag att helvetet finns, säger han till sin vän innan han går bort.

det finns inga mellanting.

och Södern är bedövande vackert i sin ofullkomlighet.

 - Well, what have you've been doing?
- Well, I've just been killing time. But you know, that time, it just refuses to die.

jag har fått solsting och massa fräknar

 kavlar upp ärmarna på skinnpajen, lyssnar på regina spektor med vidöppet fönster

 det växer krokusar vid stentrappan vid strömmen. lila, vita och spräckliga. det är som att någon hoppat mellan trappstegen och på varje ställe denna någon satt ner foten har en blomma växt upp.

en sicksack-rörelse i färger tänker jag när radions batterier tagit slut på morgonpromenaden.

 jag dricker kaffe och äter ugnsvarm baguette, jagar maror och läser sms flera gånger.

 utanför mitt fönster

tidiga vårnätters längtan tar livet av mig

kärleksfullt