baby you're lemon in my eye

jag har äppelkalla kinder
för jag har vandrat runt världen
i tio-minus gnistrande sol

nu gör jag snabbkaffe
mamma-kaffe
redcup nescafe- kaffe

'känns det inte fint att jag ärvt ditt kaffeberoende? att vi liksom har det gemensamt du och jag, mamma?' frågar jag glatt med munnen full av aladdinchoklad
vid köksbordet dagen innan dopparedan
mamma tycker inte att det är lika fint som jag kanske
men håller med som hon alltid gör när hon hör att jag låter lycklig

joo, katarina, jättefint är det, svarar hon
mm, svarar jag belåtet

och tinar upp lite lagom
efter att ha gått runt jordklotet och tillbaka
driven av rastlöshet som alltid
precis som pappa
vars rastlöshet drev honom till en ensam stuga i skåne

kaffeberoende från mamma
rastlöshet från pappa

jag ringer och frågar om hjälp med kameran
då hör jag hur han ler bakom telefonluren

bli full på starkvinsglögg på tåget mot stockholm

ska jag skaffa katt och tatuering
och uträtta storverk

so help me God if I don't!

när jag lämande jobbet
vajade de stora, tunga, guldgula stjärnorna
utanför fönstret
det är en alldeles lagom liten snöstorm ute
det biter och viner i kinderna
när vi går över öppna fält
sjunker fötterna djupt ner
vi pulsar
och stjärnhimlen är kall, klar

jag dricker alldeles stark glögg
och lyssnar på ryan adams igen

förra året
vid den här tiden
jobbade jag som julkortssorterare på posten
i fem dagar för ingen lön nästan alls
(för det var allt jag hade)
med ett tjugotal gymnasieungdomar
och när jag första dagen gick in i köket och inte visste vilket bord jag skulle
våga sätta mig vid
kände jag att lägre kan jag inte sjunka

fine

då visste jag inte hur det kändes när man tillsammans med cirka tio andra
gick runt
och lärde sig om att söka jobb
en så kallad arbetsmarknads-insats
för oss socialbidragstagare
fick vi gå runt
och vara alldeles misslyckade
och fullständigt värdelösa
skamfyllda
tillsammans

jag vägrade att se människor i ögonen

då kände jag
att lägre än det här kan jag inte sjunka

nu vet ni
ingen mer skam

stjärnorna blir blå här
men i kungsåra
precis utanför min barndoms stad
där min äldsta vän en gång bodde
när vi ännu gick på gymnasiet och det var alldeles spännande fantastiskt
att ta 804:an ut på landsbygden
till den alldeles egna lägenheten
och smygröka på balkongen
lyssna på alldeles för hög musik
och äta alldes för mycket godis
inköpta i stora påsar, hårt hållna

där finns den mest sprakande, gnistrande
stjärnhimlen
där
inget annat än att kapitulera
under himlavalvet
spelar någon roll

där väntar jag på er

jag har ett hål ungefär vid halsgropen
det bara är där
tomt

jag kan inte lämna det honom

jag ser framför mig hur jag går hem
och lyssnar på loney dear
så högt att min morfars gamla vinylspelar-högtalare
till slut brister
och jag slår sönder vaser så de exploderar i tusentals bitar
och så går allt samman
likt en välkomponerad symfoni

och så kan jag ligga där
i resterna av allt

jag lever hellre så

 jag räds inte längre rädslan
 jag räds inte längre rädslan

 jag tar allt som brinner
 och låter det fara
 som en löpeld genom landet

 över markerna
 förbi människorna
 genom skogarna

 låt det brinna

 och allt slår tillbaka
 och vägrar
 att rätta sig

 och rädslan blir eld
 glödande far
 genom landet
 i det tysta
 i det mörka

 brinner det
 
 

jag bestämde mig igår
för att inte längre frukta
rädslan

men vart jag än vänder mig
ser jag bara feghet
nöjdhet

jag är rastlös tills jag brinner upp

låt det vara då
alldeles lagom
utan mig

jag är klar med fruktan
jag är klar med dig