baby you're lemon in my eye

efter försenade pendeltåg
vansinnes-springturer på centralstationen
och ytterligare försenade tåg
sitter jag nu på golvet i lägenheten i norrköping
med rödvin i plastglas och jockes blandskiva spelandes
den jag fick innan jag flyttade
då
för två veckor sedan
för ett liv sedan

och när jag kliver in genom porten och det lyser varmt i trappuppgången och skjutdörren till hissen gnisslar och det viskar från den fantastiska vinden
då känner jag för första gången på länge
att jag är hemma

det är varmt inne i min lägenhet
och de har tänt ljusen i julgranen som står snett utanför fönstret
och utanför de nytvättade fönstrena har det bildats små murar av snö
som jag betraktar med förtjusning

och mot vad jag trodde
känner jag mig inte rotlös, ensam och utmattad
istället känner jag för första gången att det har utspelat sig ett liv här
som framtäder nu
när det är tomt
och där i början av livet
var det precis allt jag ville att det skulle vara

det gömmer sig vinfläckar bakom byrån
jag funderar på att lämna dem där
de hör liksom till
här hemma

just nu sovar jag i köket hos min syster
på den randiga köksmattan
på madrassen som låg i hennes tonårssäng
den är blåvit med mystiska fläckar
den jag släpar fram och tillbaka varje morgon och kväll
för jag orkar inte bråka
inte utan en flyktväg

på kvällen när jag vill sova och hon envisas med att titta på tv med alldeles för högt ljud
och jag tänker att precis, precis såhär var det när jag var liten
när jag ropade till dem att sänka ljudet
när jag låg nerbäddad i underslafen i sommarstugan
och de satt uppe och tittade på deras jävla tv-program
och alla ljuden blev dubbelt så höga inne hos mig
och jag kändes det som att jag skulle sprängas inifrån

när det är precis som då
tänker jag på hur det kommer lysa när jag satt upp belysningen i julgranen inne i vardagsrummet
i min lägenhet och allt annat är nersläckt och jag ligger nerbäddad i min säng och allt är varmt och tyst
då kan jag andas igen

men mycket mer klarar jag inte
en natt till
sen driver jag runt på gatorna istället

nåväl
god natt på er

just nu i västerås på markplanet i det gula lägenhetshuset vid dungen
är det mjukt och vitt och tyst utanför fönstren
och det gör ingenting att det är lördagskväll och jag sitter i min mammas gästrum och dricker vin ur ett dricksglas med ett hål i tajtsen och en tröja som övervintrat sen jag gick i sjunde klass
och det är nästan som att vara liten igen
när mamma stökar i köket och knackar på dörren för att lämna kläder som jag slängt på hallgolvet och jag blir nästan trotsigt irriterad för att hon stör när hon går in i min värld
och nu är jag 28 år och minns precis hur det är att vara 17, fast då satt jag ihopkurad i pappas gamla rum, efter han flyttade ut, i den gamla villan och smygrökte ut genom det lilla fönstret mot gatan och hoppades att ingen skulle upptäcka mig

och det gör ingenting att det är precis så
för just ikväll är det är som allt stannat av
därutanför
tagit en paus för en stund
och just sådana kvällar
passar alldeles perfekt
för att vara både nu och då
alla åldrar på en gång
alla jag på en gång

från datorstolen ser jag ut genom fönstret
och tittar på drivorna av snö och på dem som går förbi
och jag kan precis höra hur det knarrar
under fötterna när de går
och hur det ser ur när de böjer huvudena bakåt
och det känns som om att stjärnorna förökat sig
sprängts ut över hela himlen
och jag vet precis
hur kall luften känns just när man andas in och hur dova ljuden är
när allt mättats av

och det är alldeles okej
att det inte är någonting mer än så
för jag behöver ingenting annat
än att sitta här och bara veta allt det

den första snön föll i norrköping under gårdagsnatten
romantisk som jag är hade jag ställt klockan för att inte missa en vintervit natt
men när jag staplade fram till fönstret vid fyratiden i ett alltför kort nattlinne och inga glasögon så frös jag mest om fötterna och konstaterade snabbt att det bara var nattlampan hos grannen mittemot som lös
sedan vaknade jag till det omisskänneliga skrapande ljudet av snöskottning på innergården
en ganska så vit värld där utanför
och som alltid var det lite magiskt

annars så grät jag inför chefen för sådär tredje gången
när jag fick fint beröm och han till slut erkände att han gjorde fel den där gången när vi träffades första gången och han drog upp skit som jag inte orsakat
vid det här laget var både han och jag vana vid mitt beteende så det väckte inte så mycket uppmärksamhet
så fick jag en enorm bukett och avtackning på onsdagsmötet och bjöd in alla att hälsa på mig i stockholm

för övrigt så består mitt hem av alldeles för få flyttkartonger om man tänker på att jag bara har några dagar kvar
men jag bidar tid och tänker att det ordnar jag till helgen
har dock fattat moget och planerat beslut om att bara äta på papperstallrikar hädanefter och hålla mig till en strikt diet av couscous och köttbullar för det är den enda mat jag inte gett bort ännu
ja, förutom kaffet då såklart

alla frågar mig dagligen om hur det går, hur det blivit med lägenheten och hur jag känner inför flytten
till de jag känner väl säger jag mest att jag är så trött på att tänka på flytten att jag vill lägga mig ner i fosterställning och gråta bara jag hör något som har med det att göra
till de jag inte känner så väl säger jag att jag inte ännu vet hur det går med lägenheten, att visst, det ska bli spännande att flytta men att jag inte riktigt förstått det ännu och så tackar jag för lyckönskningarna jag får
de är rara ändå
alla på jobbet

och det är sant det mesta även mitt mer korrekta svar
och faktiskt känner jag nu
att det kommer bli riktigt bra det här
det liksom pirrar lite skönt i hela mig
det är liksom lite magiskt alltihop för en stund

jag berättar för min jobbarkompis
om den där andra dejten
med han med det vackra leendet
då jag började gråta efter för mycket rödvin
smetade mascara på hans t-shirt
skällde ut honom pga ett missförtsånd
och somnade i hans soffa

jag berättar för min jobbarkompis
att efter det
lånade han mig sin mössa
och följde mig hem
ringde dagen efter
för att se hur jag mådde

för fan, vrålar hon från andra sidan kontorslandskapet
hörde han av sig efter allt det där?!

ja, svarar jag
hade inte riktigt funderat över det
men
är det inte så
alla gör när de är på en andra dejt?

det är fint
hur allt i den här lägenheten
aldrig är
där det ska vara

som att jag hittar ett par trosor under kudden
en kaffekopp i duschen
och min jobb-namnbricka i diskhon

finast var nog dock
när jag hittade ett halvt kärleksbrev under sängen

jocke som jag arbetar med säger att den enda anledningen till att vi sitter kvar på jobbet till halv sex
är för att vi båda är singlar och inte har något liv
jag vill inte tro på det
sen kommer jag på att det enda jag har planerat för kvällen är att rengöra ugnen
då tänker jag att han kanske har en poäng