baby you're lemon in my eye

avskalad
i blårutig skjorta
och mammas gamla gummistövlar
saknar jag tystnaden

trampar varsamt över ris och mossa
med termos i ryggsäcken
och min fina vän bredvid

nu börjar vädret bli bättre - blåbären får se upp
skriver hon glatt

som att träffa en gammal vän
att få gå i skogarna
jag egentligen aldrig lämnat

nu är jag för rastlös för mitt eget bästa

så jag flyr ner till den gamla arbetarhamnen
bland övergivna lastskepp och tegelbyggnader
ska jag träffa maria
och samtala över en flaska vin

med grovstickad vit tröja
blir sommarkvällen alldeles lagom varm

när det känns extra svårt låtsas jag att jag egentligen är en sårad prinsessa
en vacker krigarprinsessa som slagits i något ärofullt krig
som stod längst fram med svärdet höjt till anfall
den starkaste krigarprinsessa någon någonsin mött
och den modigasrte

och jag låtsas att min kropp egentligen är sårad av alltför många knivhugg
så att den måste ligga alldeles,alldeles stilla
för att läka samman igen

och alla som försiktigt stryker mig över pannan
fladdrar förbi i utkanten av rummet
som viskar oroligt
egentligen är fyllda av en otrolig beundran
för den fantastiska kämpe som stillatigande uthärdar sina smärtor

att det är rödblont lockigt hår som sveper över kudden
och att jag egentligen är det vackraste någon sett
trots att mina ögon bara kan se på
den stiliga prinsen
som aldrig viker från min sida

fulla av beundran för den sårade prinsessan
väntar världen andaktigt
någon modigare har de aldrig sett
vilken kämpe
vilken kämpe hon är den där krigarprinsessan

- - - - - - - -

springer ner alldeles för lättklädd
för att köpa snus i videoaffären på hörnet

den äldre mannen med överkammad flint
ser inte förvånad ut
men är alltid lika tålmodigt vänlig

jag tror inte på honom

det börjar bli mörkt i kanten av himlen
vinden tar i
jag får hålla i klänningen med händerna
den leker med oss alla

mina tånaglar är ilsket blå
fast jag kan inte se på min egen kropp
för många demoner som rasar

besitter min kropp
tar delar av den som sina
om det inte gjorde så ont
skulle jag skratta
åt hur svart min kropp blivit
ett minfält

explodera, tänker jag
så har vi det överstökat

så får jag sova med
goda, varma drömmar
igen

det är tryckande varmt
klibbigt
jag mår illa

jag måste klä på mig
så jag slipper titta på mig själv
gömma undan
demonerna

öppnar fönstret mer
skyler mig

jag måste försöka
vi måste alla slåss

( åh, jag vill så gärna ha fler vardagshistorier. alldeles jättekorta eller långa eller bara några ord. fula och dumma eller lågmälda, dumdristiga, högljudda eller absolut ingenting. så länge det är era. här är den första. den gör mig varm i kroppen.)

jag målar mina stolar vita, röker inomhus å dricker vin, lyssnar på helgi, funderar ensam, smilar för mig själv, dansar någon vals framför spegeln, får vita händer, blir sur över sms, nöjer mig, spräcker någon finne, tänker på dig, har någon geleaktig smörja i nyllet, äter popkornkärnor, byter till feist, går och tänder ett ljus, tänder två, tar på mig lite rött läppstift, tar ett kort, tar bort kortet, luktar på mina rosor, läser bloggen, kollar fejset, muttrar. Återvänder förnöjt.

till de som fortfarande läser

kan jag berätta att jag är slutkörd som människa
urlakad

jag önskar att jag vågade

be er berätta historier för mig
låna mig några ord

tills vidare bara

medan jag sätter fönstret på glänt
och somnar mellan varma lakan

 finns det plats för er
ni är värda allt det och mer därtill

igår körde jag och caroline in i en svart storm
det var andra gången för oss då

idag kan jag andas
lungt
obehindrat

men det smärtar fortfarande
längst inne

det är okej
jag är okej

till slut kommer det falna
tills dess att det blir svårare
att minnas hur det kändes
då bleknar det inombords

jag är utmattad nu
måste tro att det ordnar sig
hur det än blir
är det okej

det är svårt nu
men jag lär mig fortfarande

jag måste gå hem så jag kan sluta andas
tänker jag
jag kan inte hålla det inne längre

nu öppnar jag dörren och så får jag sluta
lyssnar på mig själv
kippa efter luft
det flimmrar framför ögonen så hårt andas jag

 paniken

jag kan inte gråta
andas
korta tunga flämtande andetag
jag kryper ihop på överkastet

 överallt

hjälp mig hjälp mig hjälp mig
 hest mellan andetagen

nu kan jag inte mer
nu måste ni ta över
lyft mig upp i famnen och bär mig härifrån
det finns ingen styrka kvar i mig
jag lovar
alldeles fjäderlätt kommer jag vila
ni kan bära mig vart ni vill

mamma ska ordna allt
lugna djupa

det lurar svart därinne
såfort tankarna snuddar vid
bränns det till
ohanterbart

ohanterbart

bär mig
fjäderlätt
för jag faller
så ohejdbart
i ingenting

min mamma sa att regnet skulle komma till helgen
jag väntar på det
på att få andas
jag kvävs av denna tryckande hetta
den finns överallt
smiter in i alla vrår fyller upp och stjäl syret

igår drack jag en hel flaska rödvin
och blev alldeles ensamt fjortonår och jättefull
fast med andra i en park
ungaungaunga jag försökte knappt vara politisk korrekt
men det räckte till ändå

kakan
blev jag till slut
mitt eget smeknamn
nästan lite kärleksfullt

för jag inte kunde hålla tyst
orden bara sipprade ur mig
men jag fanns i alla fall

sen gick jag hem när han ropade efter mig
på utestället
där han drack öl med de andra
kakan, ska du gå nu?
kakan, kakan!

jag gick hem och vinglade knappt och såg mig inte om
låste dörren noggrant
tur att jag flyttat hemifrån för sju år sedan tänkte jag

sen kräktes jag massa gånger över toaletten och lade mig naken i en alldeles för varm säng

jag tar bort alla tusentals omsorgsfulla hårnålar
mitt linne hänger alldeles för löst ner över bhn
den svarta i spets
under det blekrosa second hand-linnet jag köpte i lund

gör om sätter på nytt
granskar

jag är en abnomali i mig själv
en jävla motsägelse

jag vill ta bort mig själv

mina fötter är smutsiga
lämnar fotspår över badrumsgolvet
allt faller ner faller samman

snart snart kommer regnet