baby you're lemon in my eye

när jag lämande jobbet
vajade de stora, tunga, guldgula stjärnorna
utanför fönstret
det är en alldeles lagom liten snöstorm ute
det biter och viner i kinderna
när vi går över öppna fält
sjunker fötterna djupt ner
vi pulsar
och stjärnhimlen är kall, klar

jag dricker alldeles stark glögg
och lyssnar på ryan adams igen

förra året
vid den här tiden
jobbade jag som julkortssorterare på posten
i fem dagar för ingen lön nästan alls
(för det var allt jag hade)
med ett tjugotal gymnasieungdomar
och när jag första dagen gick in i köket och inte visste vilket bord jag skulle
våga sätta mig vid
kände jag att lägre kan jag inte sjunka

fine

då visste jag inte hur det kändes när man tillsammans med cirka tio andra
gick runt
och lärde sig om att söka jobb
en så kallad arbetsmarknads-insats
för oss socialbidragstagare
fick vi gå runt
och vara alldeles misslyckade
och fullständigt värdelösa
skamfyllda
tillsammans

jag vägrade att se människor i ögonen

då kände jag
att lägre än det här kan jag inte sjunka

nu vet ni
ingen mer skam

stjärnorna blir blå här
men i kungsåra
precis utanför min barndoms stad
där min äldsta vän en gång bodde
när vi ännu gick på gymnasiet och det var alldeles spännande fantastiskt
att ta 804:an ut på landsbygden
till den alldeles egna lägenheten
och smygröka på balkongen
lyssna på alldeles för hög musik
och äta alldes för mycket godis
inköpta i stora påsar, hårt hållna

där finns den mest sprakande, gnistrande
stjärnhimlen
där
inget annat än att kapitulera
under himlavalvet
spelar någon roll

där väntar jag på er