All right, not to worry love

I den mörka baren med lampor i trädgården och folkmusik i högtalarna arbetar den irländska bartendern Cliff. Som också är präst. Som serverar alkohol men som inte dricker någon själv. Jag drack för mycket förut berättar han med den vackraste dialekten jag upplevt. Han sippar en espresso bakom disken.

Are you here on your own, love? frågar han mig när jag sjunker ner på en stol. Yes I am, svarar jag. My friend is off seing one of his old friends so I stopped by here to have a quick beer. All right, not to worry, svarar han. Everyone here is really friendly, you just sit with anyone.

Så jag gör det. Sätter mig vid hans stammisar. den ena, jag minns inte hans namn, har arbetat som soldat. Weren't you afraid frågar jag när jag druckit upp min lilla heineken.
Are you kidding me? Are you focking kidding me? svarar han. I was about to piss myself everytime. Men han fortsatte ändå att jobba i 18 år. It was my job, säger han med en sådan självklarhet att jag inte ställer några fler frågor.

Cliff kommer förbi ibland, serverar en ny pint, byter stearinljuset på bordet, växlar några ord.
Här känner jag mig trygg. I baren hos Cliff vill jag sitta och berätta om mitt liv känner jag. Få en vänlig klapp på axeln, några visa ord. Jag vinkar till honom när vi går. Bye Cliff ropar jag. Bye love, take care and come again.

det ska jag lovar jag inombords.

jag är slutkörd efter en resa på två dagar. har upplevt ungefär allt som går.
jag är så jälva arg på dig att jag bara vill skrika, säger jag till honom jag är med. det gör så inihelvete ont just nu att jag inte vill se på dig. jag håller tillbaka tårarna på bryggeriet där vi provsmakar öl. fan, för dig.

vi går till flodbanken, krossar öl och hans byxor går sönder. sen håller han om mig. då kan jag inte vara arg längre. då är det som förut. en stund vill jag låtsas att allt är som då. så vi gör det.

sen förstår han äntligen. då mjuknar jag. vill inte längre skicka hem honom.

men han får inte följa med till prästgården i Ausås där min pappa föddes. det bestämmer jag.
jag vill gå där själv och hämta styrka från jorden där min farfar en gång vandrade som präst.

så går vi vidare därifrån. alltid går vi vidare
och jag känner mig stark

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0